Inteokejsex?

Diskussionerna kring okejsex-kampanjen gick heta i vintras/våras. Manshat? Problematisering kring sex? Eller en fråga som måste diskuteras?

Det går att ha flera åsikter kring det, och det är precis vad jag har.

Att påstå något annat än att (unga) tjejer och killar har olika handlingsutrymme när det gäller sexualitet är förstås uppåt väggarna. Killar är players och tjejor slampor. Inget nytt. Att påstå något annat än att det är fler tjejer än killar som blir utsatta för sexuella trakassierer är också galet. Och när världen ser ut på detta sätt och problemen finns så måste vi starta där vi är och prata om utifrån det.

Nu när i stort sett alla skolor har fått stora uppsättningar av kampanjens pocketbok att dela ut till sina elever uppstår debatt på nytt. Och i bokform blir det ännu tydligare än i affischkampanjer och på hemsidor: Var tog lusten vägen?

Det som sägs i boken är bra och nyttigt. Men att nästan enbart fokusera på och prata om jobbiga saker kring sex tror jag är att inte nå ända fram. Att som tjej våga ha ett sexuellt utrymme handlar inte bara om att våga säga nej utan även att säga ja och själv ta intiativ. Förenklat kan vi säga att boken mest tar upp det som inte är okej med sex, och i stort sett saknar allt som faktiskt är okej och bra. Och då blir kampanjens och bokens titel lite märklig.

Tjejer framstår åter igen som enbart offer, men var kan vi då hitta det som komplettar det okejsex har att säga? Jag vet ärligt talat inte, men inte är det i klassrum, på skolgårdar, på fester, i idrottshallarna eller på de andra arenor unga rör sig på. Där ser ofta sitiationen ut som okejsex beskriver den, och därför kan vi inte blunda och därför behövs kampanjen.

Det okejsex kan kan de bra. Men de skulle behöva en systerbok.

Ny runklogotype

Nu har manlig onani fått en egen logotype.

Tydligen kostade den 163 000 kronor att göra. Nu väntar vi med spänning på logotypen för kvinnans dylika aktivitet! Fast nä, nu var det ju inte så. Det är den brittiska myndigheten Office of Government Commerce som lagt ner pengar, möda och besvär:

Det slår ju inte klassikern...

...men kul är det.

Irland, Gag Rule, youtube och aborterna

När man talar om länder där abort är ett brott mot landets lagar, brukar Irland vara ett av ett första vi kommer att tänka på. Antagligen för att det ligger geografiskt relativt nära oss, att de talar ett språk vi förstår och en stor del av deras livsstil påminner om vår. Förhoppningsvis är vi förvånade över att ett sådant land kan ha en sådan konservativ lagstiftning.

Men det beror också på ett fall från 1992 som fick stor uppmärksamhet i media världen över, även i Sverige. En irländsk 14-årig flicka hade blivit gravid genom våldtäkt men vägrades abort. Protesterna var högljudda och till slut gav man med sig och reviderade lagen en smula. Nu var det inte längre olagligt för kvinnor att göra abort i andra länder, vilket gjorde att den 14-årige flickan kunde resa till England och bli hjälpt. Lagrevideringen innebar även att om graviditeten anses vara en fara för en kvinnas liv är en abort inom Irlands gränser laglig.

Dessa revideringar hjälper inte nämnvärt. En kvinna som genomgått en abort i ett annat land möts av stigmatisering, förakt och utanförskap då hon kommer tillbaka till Irland. Genom att lagen kom till av den anledning den gjorde, ses det fortfarande som mycket smutsigt att avbryta en graviditet som inte skett genom just en våldtäkt. En läkare som gör en felbedömning angående kvinnans riskerande av hälsa under graviditet och förlossning, riskerar att förlora sitt läkarlegitimation, vilket gör att få läkare vill ta sig an sådana fall. Abort blir dessutom en klassfråga, då få har råd att resa utomlands för att få den genomförd.

Nu har organisationen Safe and Legal in Ireland startat ett upprop på youtube. Genom att kommentera och sprida filmerna vidare kan man bidra till att få stigmatiseringen att upphöra och på längre sikt få lagen att bli mer human.

Det andra landet vi kommer att tänka på är troligen USA. President George Bush hymlar knappast med sin inställning, även om det sprids rykten om att en kvinna som varit honom sådär väldigt nära avbröt en graviditet 1971, då det ännu inte var olagligt.

Som sagt, hans ståndpunkt känner vi till, men vad jag inte visste, utan fick höra då jag hade förmånen att lyssna till ett oerhört inspirerande tal av IPPF:s ordförande Gil Greer, är att President Bush på sin allra första dag påsin post återinförde något som kallas The Gag Rule. Den förbjuder organisationer i utvecklingsländer som tar emot amerikanska biståndspengar, att informera om eller utföra aborter. Första dagen på jobbet. Han visste att prioritera.

George W Bush skriver under The Gag Rule, med ett gäng leende, självklart män, som supporters

Vi i Sverige ska vara stolta över vår abortlag. Sedan den ändrades förra året har alla kvinnor som befinner sig inom Sveriges gränser rätt att genomföra en abort, och det är alltid kvinnans beslut. Visst kan vi höra rabiata falanger (med dragning antingen långt åt höger eller mot någon kyrka) protestera, men i praktiken är lagen idag ohotad.

Klamydian och nätet

Ingen har väl missat (kanske har några läsare kanske märkt av det allt för väl..) att ökningen av klamydia bland unga (19-24 år) bara fortsätter och fortsätter. Orsakerna sägs ju i de flesta sammanhang handla om nya sexualvanor, sällan tidigare har begrepp som "kompisknull" och "festknull" hörts så frekvent.

Men nu är det ju inte knullandet i sig som är problemet, utan att det sker på ett osäkert sätt. Det går ju faktiskt att kompisknulla precis hur mycket som helst utan att få klamydia så länge kondomen åker på.

Diverse projekt drivs nu runt om i landet för att stoppa klamydiaboomen. Ett är klamydia.se, där fyra stycken olika regioner och landsting gått samman om en hemsida där man enkelt kan beställa ett hemtest för klamydia. Fyll i personuppgifter och få allt du behöver för att ta ett urinprov hemskickat. Provet returneras i bifogat svarskuvert och analyseras. Visar det sig att du har klamydia, är du skyldig att besöka en ungdomsmottagning eller liknande instans. Tanken i sig är lovvärd, allt som gör ett klamydiatest enklare att genomföra är svårt att argumentera emot.

Under RFSUs kongress i Göteborg härom veckan pratade jag med en representant för Barnmorskeförbundet, som tyckte att det mest positiva med projektet var att man nu nådde fler killar för testning, en grupp som varit svår att nå för Ungdomsmottagningarna. Och där kan man också hålla med.

Idén i sig är alltså god. Men bara om man tänker kort. Och i ett akut läge måste man ju ibland göra det. Jag hoppas bara att de som ligger bakom projektet samtidigt tänker i de långa banorna och har en strategi till de frågeställningar som uppkommer med en sådan här sajt.

Tänk de personer som testar sig negativt och alltså enligt testet inte bär på en klamydia. Dessa har ju ändå något sorts riskbeteende, något som via ett hemtest inte fångas upp. Vid en testning på ungdomsmottagning/sesamklinik eller liknande möter man ändå som patient en person som förhoppningsvis kan lyfta detta riskbeteende, informera om kondomer etc etc.

Dessutom säger ett urinprov bara någonting om du har fått klamydia i könet. Något som långt ifrån alla känner till. En person som har tagit emot analsex kan alltså mycket väl vara smittad med klamydia, utan att testet visar det, eftersom man inte testar på rätt ställe. Ett problem som inte bara gäller hemtestet utan även testning på klinik. Man frågar helt enkelt inte på vilket sätt patienten har haft sex, och informerar heller inget om att ett urinprov inte räcker om man haft analsex. Ett faktum som säger något både om moralpanikande kring förekomsten av analsex hos kvinnor och det heteronormativa tänkande som ofta råder inom vården. På klamydia.se kan du läsa om att klamydia smittar via analsex, men ingenting om att deras test inte visar om du smittats den vägen.

Klamydia inte heller den enda sexuellt överförbara infektionen som härjar bland oss. Har man haft osäkert sex kan man ju även råkat bli smittad av något annat. "Observera att provet bara kollar för klamydia! Om du är orolig för andra könssjukdomar skall du uppsöka läkare" står det skriver på klamydia.se. Men har man haft sex på ett ej säkrare sätt, borde man uppenbarligen vara orolig i alla lägen och passa på att testa sig även för annat.

Klamydia.se har fått utmärkelser av EU och alla är nöjda och glada. Och det kan vi vara, så länge den är ett komplement till annan information, som tyvärr inte verkar lika lätt att få ta del av som klamydian i sig.

Juno och valet

Det blev lite mycket ett tag, men nu ska jag försöka komma igång igen, såhär ett halvår senare. Börjar med en text om hajpade biofilmen "Juno", skriven för RFSU Stockholms medlemstidning Sexemplaret.

Den 16-åriga Juno (Ellen Paige)vill ha sex. Därför ser hon till att ha det, med inställningen att debuten inte behöver vara superspeciell och romantisk med den där ädle riddaren hon längtat efter hela livet. Så det blir med polaren Bleeker, i fullt dagsljus, med tröjan på i fåtöljen på det egna rummet.

Detta är en handling som stämmer väl in på Junos karaktär. Hon är tillräckligt cool för att göra som hon vill och det känns befriande. Ingenstans ber filmen om ursäkt för att hon helt oromantiskt kompisknullat lite en eftermiddag, antagligen i brist på annat.

Det som istället blir ett pekfinger i luften och ett "ajabaja" är att Juno och Bleeker uppenbarligen glömt bort en viktig del som i den bästa av världar automatiskt skulle ingå i tillfälliga sexuella kontakter, kondomen. Och mycket riktigt, Juno blir gravid.

Vad som sedan står i det välförtjänt Oscarsbelönade och hyllade manuset är kortfattat att Juno först tänker abortera fostret men sedan tänker om. Istället blir valet adoption direkt efter födseln. Och det är här misstänksamheten kliver på. Var är den dolda agendan? Vad vill filmen säga mellan raderna? I en tid då de amerikanska primärvalen mediemässigt känns som det lite finare alternativet till melodifestivalens utdragna deltävlingar, är det extra lätt att drabbas av känslan att filmen vill smyga på och därmed tvinga på oss ett politiskt budskap. Och den här gången är det till synes uppenbart, om man skrapar under filmens gulliga independentyta finner man ett rungande ’ja till livet’ och ett ’väck med aborter’.

Men, ibland kan man slentrianmässigt få för sig att en (amerikansk) film med en huvudperson som står inför ett val kring abort och sedan behåller barnet skulle vara pro-lifepropaganda . Det är dock inte den känsla jag får. Och det går ju att se från två olika synvinklar. Jag har gått på hela grejen, eller så har jag en tolkning som jag hoppas var tanken med filmen: Den säger aldrig att abort är fel, bara att alternativet denna gång inte passade just denna huvudperson. Junos val hade lika gärna kunnat bli en abort därmed en film om detta eftersom valet faktiskt är fritt och hennes.

Under filmens gång dyker det dessutom andra punkter man kan peka på: Kärnfamiljen är inte nödvändig, det är helt ok att som ung tjej vara initiativtagare till sex samt att det är hon som bestämmer och han att acceptera vilket beslut som ska tas när graviditeten är ett faktum. Hennes tankevåndor under graviditeten framställs dessutom någorlunda trovärdigt och för en gångs skull handlar det om en ung tjej som bara är och tillåts vara genuint cool, utan att vara ifrågasatt och missförstådd av resten av skolan (läs cheerleadertjejerna, fotbollskillarna, plugghästarna och andra annars vanligt förekommande filmstereotyper).

"Juno" har i svenska medier ömsom blivit hyllad (mest) och ömsöm ifrågasatt (då och då). Och om man väljer att ta den som den är, utan att direkt analysera den, är den smart, snygg och framförallt rolig. Ellen Paige är strålande även om dialogen som lagts i hennes och de andras munnar kanske är lite väl rapp för att kännas helt trovärdig. Men vad vet jag, amerikanska kids kanske har en punchline i allt de säger.

Fräsch där nere hela dagen

Saxat från tvålföretaget Lactacyds hemsida angående deras nya fina produkter, vars budskap även sitter på reklamaffischer över åtminstone hela Stockholm.

Det där känsliga stället där nere är värt lite speciell omtanke. Därför har vi utvecklat en mild intimvårdsserie med mjölksyra som hjälper dig att skydda och bevara din naturliga pH-balans och känna dig fräsch där nere hela dagen.

Det är nästan så att man vill göra en Fylking och vråla "Äntligen"! För visst vill jag känna mig fräsch på det där känsliga stället där nere hela dagen. Och speciell omtanke med mjölksyra, absolut, låter assoft. För det är ju inte sådär jättekul de gånger då man tar av sig skorna och känner den där sura stanken av fotsvett krypandes längs rummet och upp i näsborrarna. Men med lite Lactacyd på det där känsliga stället där nere får jag ju känna mig fräsch hela dagen! Jag hittar dock ingenstans på flaskan huruvida man bara ska smörja in bara fötterna eller om man även ska in mellan tårna och dutta? Och eventuell fotsvamp då? Försvinner den också?

För med det där känsliga stället där nere kan de väl knappast mena något annat? Fötterna sitter i alla fall längst ner på mig och på alla andra jag känner också, och de är ju så pass känsliga att om någon bara killas lite försiktigt under fotsulan så kiknar jag av skratt. För det kan väl inte vara kuken eller fittan det syftas på? Varför skulle man osynliggöra dessa genom att kalla dem där nere när det sitter i mitten och faktiskt har flera namn, så som kära barn brukar ha? Där ska man ju inte ens använda tvål, eftersom man kan få svamp. Eller som Vårdguiden säger i sin information om just svampinfektioner:

Det räcker att tvätta underlivet med ljummet vatten en gång om dagen. Använd inte tvål.

Eller varför inte citera sjukvårdsrådgivningen:

Det är inte bra att skölja med tvål och vatten inuti slidan, eftersom man då rubbar kroppens naturliga försvar mot infektioner.

Justin Fashanu och fotbollen

Justin Fashanu föddes den 19e februari 1961. Han och hans äldre bror John växte upp i en fosterfamilj i Norfolk, norra England. Han var tidigt duktig på fotboll och debuterade proffesionellt 1979 för Norwich City, i en match mot West Bromwich Albion. 1980 fick han pris för att ha gjort årets mål i engelska ligan, i en match mot Liverpool, och när han året därpå skrev kontrakt med Nottingham Forrest var han den första svarta fotbollsspelare i England att kosta en klubb över en miljon pund.

Men det är inte bara detta som gjort att han hamnat i historieböckerna. 1990 blev han nämligen den första proffesionella fotbollsspelaren som kom ut med att vara homosexuell. Detta ledde till våldsamma debatter om att homosexuella inte hade något i lagidrott att göra, han fick ofta utså kränkande skämt både i omklädningsrum och från publiken på läktarplats. Han blev bland annat kallad för "A bloody poof!" av Nottinghams manager Brian Clough. Det blev efter allt detta svårt för honom att spela i England, något som hans många klubbyten vittnar om och fotbollsexperter är eniga om att hans karriär hade gått betydligt bättre om han inte behövt utså allt detta. I stort sett varje år spelade han för en ny klubb och hade även en kort svensk fotbollskarriär, då han under 1993 spelade för Trelleborgs FF. .

1998 blev han anklagad för att ha utnyttjat en ung pojke sexuellt, en anklagelse som visade sig vara falsk och polisen lade snart ner utredningen.Justin Fashanu tog dock ordentligt illa vid sig och 9e september samma år bröt han sig in i ett garage där han samma natt tog sitt liv genom hängning.

En tragisk historia som ger anledning att välkomna årets sporttema på Pridefestivalen som drar igång på allvar på nu onsdag. Även om samhället i stort har en lång väg att vandra då det gäller diskriminering mot hbt-personer, ligger idrottsrörelsen än längre efter. Egentligen ser det precis likadant ut nu som det gjorde då Justin Fashanu var aktiv. Och kan vi komma på enda ytterligare elitidrottsman, som öppet deklarerat att han har en annan sexuell läggning än den enligt normen tillåtna?

I England har flera klubbar tagit tag mot homofobiska ramsor på läktaren, precis som man gjort med sådana som haft rasistiska budskap. Tottenham Hotspurs har till exempel beslutat att helt förbjuda sådana ramsor, med avstängning som följd av de som ändå sjunger dem. Flera spelare har de senaste åren fått utså spott och spe från publiken, och då har det ändå bara handlat om rykten. Värst drabbade har de engelska landslagsbackarna Sol Campbell och Ashley Cole varit, där även media hjälpt till med att placera ut ryktena.

Vad gör då svenska idrottsklubbar? Mest ingenting. Inte tänker de vara med på Pride i alla fall. Knappt någon proffesionell förening tänker delta varken på festivalen i sig eller under paraden. Bara Hammarby IF har anmält någon form av deltagande. Förhoppningsvis gör ändå årets tema att de fördomar som finns inom idrottsröreslen så småningom minskar nu när frågan tas upp och media i alla fall under en vecka eller två skriver om saken. Annars är det risk att fler kommer gå samma öde till mötes som Justin Fashanu, om nu någon ens vågar komma ut.

Det räcker egentligen med att citera Västerås före detta fotbollstränare Liston Söderberg, som visserligen verkar vara en fullblodad idiot på många plan, som härom året fällde följande kommentar:

-Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv. Jag har aldrig stött på någon bög. Man brukar få reda på om någon jävel håller på med något skumt i duschen. Hade jag upptäckt någon bög i något av mina lag, då hade han fått sparken direkt. Det är annorlunda inom damfotbollen. Där får du inte vara med om du inte är flata.

Att jag själv funderar över om jag verkligen ska ha festivalarmbandet synligt då jag sticker direkt från mitt RFSU-jobbande inne på festivalområdet i Tanto till Söderstadion för att se Hammarby-Malmö på onsdag säger också en del. Något säger mig att jag lika gärna kunde ha kommit i en AIK-halsduk, men jag hoppas att jag bara nojar.

Läs mer i SVD: Idrottsklubbar nobbar Pride.